Grammet

Ja, det var ju ett tag sedan jag skrev här och det är för att jag har flyttat hit istället. Jag har försökt exportera över alla inlägg från den här bloggen dit men det går inte så bra. Jag vet inte heller hur jag lägger in widgets ännu och känner att jag har både dåligt med tid och lust för att sätta mig med det här nu.

Hoppas att ni har överseende och att ni kikar in på nya bloggen! http://grammet.wordpress.com är adressen!

Tack för alla kommentarer!

Idag köpte jag shorts. Jag står inte ut i värmen mer och är trött på att låta min kropp och hjärna begränsa mig. Så jag köpte shorts. I provrummet så tänkte jag bara att passar dem så köper jag dem. Inget analyserande. Och jag kände mig faktiskt fin! Trots mina stora vader och bleka ben så kände jag mig bekväm. Tog på mig shortsen när jag kom hem och vi gick ner till sjön här i närheten och hängde med några vänner. Och om jag ska vara ärlig så orkade jag inte bry mig så mycket. Folk får väl tycka vad fan de vill.

Ni anar inte vilken befrielse det är att känna så! Jag som alltid gömt mig i de största och mest täckande kläderna de senaste åren. Varje sommar. Och så gjorde jag en upptäckt: jag ser ju för fasen bara större och fetare ut när jag har stora kläder på mig. Jag ser så många fina tjejer ute på stan, som är lite större, och har klänningar och shorts och tänker varje gång att "vafasen, om DE kan bli så fina så måste ju jag också kunna vara det!".

Ja, shorts alltså. Bästa sommarplagget!

Skrev ett långt inlägg om min midsommar för några dagar sedan men sedan råkade jag stänga ner allt innan jag hade postat det. Stupid me!

Det gick iaf bra med matbiten och så fort jag kom hem kom ångesten tillbaka. Fy fasen vad skönt det var att komma bort och slappna av lite. Det var lugnt och skönt trots att Max först vart åksjuk på vägen dit (vi placerade bilbarnstolen fel, han är känslig) och sedan dagen efter fick skyhög feber och vandrade runt som i en dimma. Han var sig verkligen inte lik men det var så lugnt och skönt så vi valde att stanna en natt till iaf.

Haklapp på utifall att det kommer fler spyor!

Herre på täppan! Max var på gott humör trots feber.

Matbiten vart skitjobbig till en början eftersom att folk inte förstår betydelsen av detta för mig. För mig var det viktigt att inte släppa tyglarna bara för att det var midsommar. Jag ville ha koll på vad jag stoppade i mig hela tiden så att jag sedan kunde avgöra om det var värt att äta glass och bullar. Det löste sig som tur var och det räddade hela helgen. Jag kände mig stärkt av att hålla så hårt i mina nya rutiner och även om jag åt både bullar och glass med jordgubbar så skedde det med måtta.

Vikten står idag på 101,6 kg och jag närmar mig faktiskt 100-kilosstrecket. Den här gången ska jag köra på och bryta mig igenom den psykiska spärren.

Kom på mig själv idag att jag plötsligt blivit lite rädd för att nå 99.9 kg. Rädd för att inte bli nöjd eller snarare rädd för att bli nöjd med siffran med fortsatt missnöjd med det jag ser i spegeln. Vikten sitter ju som sagt mest av allt i huvudet men jag har bestämt mig nu. Jag ska köra på! Fullt ös!

Jag har inte ätit godis på snart... Ja, jag minns inte ens när jag åt det sist. Kan det vara tre veckor sedan? Nu räknar jag iofs inte glass och bullar. När jag pratar om godis menar jag min rituella 250gramsfredaglördagsgodispåse. Jag har inte ens tagit en godis. Inget. Och så ska det fortsätta! Jag vill inte ens äta det nu. Tänker inte på det.

Nu ska vi kolla på True Blood här hemma. SOM jag har längtat!!!

Jo, jag har nämnt tidigare att jag eventuellt kommer att flytta bloggen till ett annat domän och det ser ut som att det blir så nu. Måste bara se hur jag gör för att flytta över allt från den här bloggen. Är enbart aktiv med mobilen på den andra bloggen för tillfället och det sporadiskt.

Titta in vettja!

www.grammet.wordpress.com

Bra uppdatering där... Jag har haft fullt upp med att vara hemma med Max och då finns ingen tid till bloggande. Kan inte ens ha laptopen framme när vilddjuret är vaket och när han har sovit har jag i stort sett också sovit pga att han haft en tendens att hålla oss vakna på nätterna... Inte roligt, är inte van vid sånt alls eftersom att han brukar sova så bra.

Hur som helst tänkte jag att en liten uppdatering är på sin plats.

Hälsodagen med 100 grymma dagar- Lina, Robine och Sid var grym. Helt klart mer än jag faktiskt förväntat mig. Eller, jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig kanske jag ska säga. Jag gick dit som ett blankt papper och kom därifrån full med inspiration och energi. Ja, inre energi ska jag kanske säga. Efter passet med Lina så hade jag faktiskt inte så mycket ork kvar i kroppen. Framför allt inte i benen som fick dras med en träningsvärk utan dess like i hela 5 dagar. Jag hade seriöst så ont att jag inte kunde gå normalt och inte kunde sätta mig ner. Ajajaj!

Hade lite känningar i ytterligare 2 dagar till men det var mer som normal träningsvärk. Då kunde jag ändå gå normalt och röra mig utan att jag trodde att benen skulle gå av.

Efter det träningstillfället så är jag på banan igen. Eller efter den dagen. Jag äter som jag ska och har så smått kommit igång med träningen också. Två gånger har jag varit på gymmet och jag har kunnat höja på varenda maskin. Inget mer "safande" nu. Efter passet med Lina vet jag att jag kan så mycket mer. Och jag lyssnar på kroppen istället för att stirra mig blind på ett papper som säger hur mycket jag SKA ta. Det har lett till att jag faktiskt har höjt från 110 pounds till 150 i benpress från ena gången till den andra. Nu skriver jag pounds eftersom att det står i pounds på maskinerna. Trodde ju att det var KG tills senaste gången när jag hittade andra siffror bredvid och kom då ihåg att instruktören sa att de stora siffrorna var pounds. Puckat!

Hur som så har denna braiga vändning gjort att vågen, sedan förra måndagen, visar 2,5 kg minus! Det känns helt sinnes! Jag som tänkte att jag skulle ligga på 0,5 minus kanske. Och det betyder att jag nu har 1,5 kilo kvar till 100 kg. 1,6 kilo kvar tills jag är UNDER hundra kilo! Som jag har längtat dit!

Men lätt är det inte. Jag måste stålsätta mig varje dag. Däremot så har fina Bine (Robine) utformat ett kostschema åt mig som jag ska hoppa på snart. Har börjat lite smått men har inte fått hem mitt proteinpulver och mina omega 3 tabletter än så det dröjer lite. Kanske börjar köra på allvar efter midsommarafton eftersom att vi åker bort då.

Så, det var en liten uppdatering om nuläget. Jag jobbar vidare mot målet!

gör så att det tåras i mina ögon... Ja, det är nu tredje dagen med jävulsk träningsvärk. Min kära bonusfar sa själväkert att den skulle vara borta idag. "Det tar två dagar, sedan är den borta"... Och han är ett träningsfreak utan dess like. Har sprungit maran jag vet inte hur många gånger. Men han hade fel! Jag har fortfarande träningsvärk. Det är möjligt att smärtan har minskat någon bråkdel men jag har fortfarande ingen kontroll på benen. Och jag kan fortfarande inte gå ner för trappor utan att se ut som en pensionär pga smärtan.

Annars så funkar det bra. Matbiten känner jag att jag har bra kontroll på nu. Jag har börjat skriva in det jag äter på viktklubb.se igen och det ser bra ut. Inte på vågen dock men det lossnar nog snart.

Söndagen var precis vad jag behövde nu. Jag har varit inne i en fruktansvärt jobbig svacka så länge och ju längre jag mådde dåligt desto mer destruktiv vart jag och desto sämre åt jag. Den onda spiralen accelererade snabbt men för någon vecka sedan bromsade jag upp lite av mig själv och i söndags fick jag skjutsen framåt som jag verkligen behövde. Jag ska försöka skriva lite mer utförligt om dagen när jag har tid och ork, idag är jag för trött.

Jag har inte ork att skriva ett långt utlägg om dagens innehåll men det var lärorikt, roligt och mörbultande. Tackade nämligen ja till 15 minuter med Lina... Jag ångrade mig efter 5 minuter men körde på och klarade av det trots gråtattacker, skrik, andnöd och dödsångest. Trodde att jag skulle dö några gånger (kan tillägga att jag inte tränat på... veckor...) men det gick bra och nu har jag börjat hämta mig. Hehe.

Det här var precis vad jag behövde. Just nu är jag helt slut men jag börjar redan nu känna viljan och glöden i mig igen.

Nu jävlar ska jag gå ner i vikt! Och börja träna! På onsdag väntar nästa pass! Taggad till tänderna!

Den här dagen kommer jag nog aldrig att glömma.

Inte för att jag blir förvånad men fy fan vilken vidrig tidning...

Bifogar länk.

http://blogg.yourlife.nu/amanda-schulman/2011/06/06/lagg-ner-den-dar-javla-skit-tidningen-slitz-nu/

och här sitter jag med en förkylning. Förhoppningsvis blir det inte så mycket värre än lite snuva. Och förmodligen har jag fått snuva pga att jag stressar så... Det är tenta på torsdag och så hälsodagen med Robine, Lina och Sid på söndag. Jag är både taggad och fylld med ångest inför det.

Jag är i en sån dålig period just nu, och har varit det i flera månader egentligen, och det känns som att jag inte förtjänar den här vinsten. Jag fastnar hela tiden i dåliga mönster nu och träningen har kommit av sig helt... Och att dessutom dragit på sig den 4 förkylningen på raken på 2 månader känns väldigt tröttsamt.

Jag försöker att inte gräva ner mig i mina tankar men det har även lett till att jag slutar tänka alls. Jag har släppt kontrollen och i och med det så har jag slutat bry mig om vad jag äter. Till viss del iaf. Jag äter inte godis och snask på vardagarna men när jag väl äter det så blir det mycket...

Jag tackar... någon för att vågen är snäll iaf. Jag ligger stilla på ca 103 kg nu. Det pendlar upp och ner med ett kilo ungefär och det känns bra. Fast ändå inte.

I mitt huvud vet jag hur jag bör och ska göra för att nå mina mål men i praktiken känns det enormt svårt just nu.

Motivation kommer inte gratis, det vet jag.

Jag har börjat prenumerera på aftonbladets nya hälsobilaga "wellness" och där tar Mia Törnblom upp ett bra recept för att nå sina mål. Ett av dem är att ha fokus på att ha roligt under tiden och det träffade verkligen rätt hos mig. Det är nog det jag har svårast med. Jag stirrar mig blind på det jag "ska" uppnå och att jag inte kommit dit. Dessutom ser jag alla begränsningar med det snarare än vad jag vinner på att nå mitt mål.

Nej, jag behöver verkligen jobba på att inte stirra mig blind på målet. Det ska faktiskt vara roligt under tiden. Och det betyder inte att jag "måste" få njuta av godis 1-2 dagar i veckan. Jag måste hitta ett sätt att släppa fixeringen och istället försöka fokusera på vardagen och de små sakerna som leder till det stora.

Efter att tentan är gjord ska jag göra en plan. Då ska jag sätta mig ner och skriva ner recept och planera veckans mat dag för dag. När jag ska äta, vad jag ska äta och hur jag ska äta. Det ska bli vattentätt. Under sommaren SKA jag komma ner under 100 kilo. Jag VET att jag kan även om det känns övermäktigt just nu.

Jag längtar tillbaka till i höstas när jag hade kontroll och koll på allt. Jag måste jobba för att komma dit igen!

Inget nytt på himlen här. Jag är just nu helt inne i tentastress och när jag inte tänker på det är jag helt uppe i Max. Han är fan helt underbar just nu. Han har börjat hitta språket och förstår mer och mer av vad man säger och menar. Det började med att han lärde sig att säga "hejdå". Det ledde till ett evigt tjatande av hej och hejdå där han säger hejdå- vinkar och går till dörren. Ofta stannar han upp vid spegeln och gör en massa grimaser för sig själv och skrattar. Däremellan övar han på artikulationen med gl-gl-gl, munpruttar  och ett allmänt pladdrande där han använder samma melodier som vi när vi pratar men han snackar bara rapparkalja. Ibland låter han som en indier och ibland som en Ewok (en starwarsfigur) som Niklas säger.

Dessutom har han fått en otrolig humor! Han gör något bus och så tittar han på mig och Niklas och flinar. Sötungen!

Nä, just nu är det Max för hela slanten. Jag ser fram emot att vara hemma med honom i sommar, det kommer att bli så roligt!

Mina 100 grymma dagar går inte så bra alls, jag satsar på att vara med nästa gång det blir av. För jag antar att det blir fler.

Positivt är dock att jag varit mycket i farten i helgen. Inget slappande här inte. Det går inte med Max. Hehe. Idag har vi varit inne i stan och promenerat i dryga två timmar. Det var mysigt och det bästa av allt var att jag inte hade ont eller var sjukt trött efteråt (vilket jag annars brukar vara). Progress!

Maxen med mammas träningsskor, nya nöjet!

Att gå ner ett kilo. Det krävs att jag gör av med 7000 kcal. Det känns övermäktigt och enormt jobbigt för tillfället när det i praktiken enbart handlar om att äta lite mindre och bara röra mig lite mer.

Jag vill inte äta godis och onyttig mat men när sedan helgen kommer så är det som att min hjärna tänker att det är någonting som saknas varje gång. Som att jag inte klarar mig utan det. Det är ett missbruk som vilket annat som helst, det är ju därför det är så svårt.

Utmaning för imorgon: Jag VILL inte köpa varm choklad. Faktiskt. Jag VILL ju inte det. Tänk på målet!

Det där med att tänka på målet är också svårt sedan min kropp har förändrats så efter graviditeten och senare övervikten. Magen hänger och är full av bristningar och jag vet ju att jag aldrig kan få tillbaka min platta mage som jag hade när jag var 16 år. Jag vet det men det smärtar mig när jag tittar på andra människor och tänker "så där vill jag också se ut!" och sedan inser att jag aldrig igen kommer att kunna se ut så som jag verkligen vill.

Jag måste förlika mig med tanken. Jag har sagt till mig själv att jag absolut får ge mig själv en operation om det behövs när jag väl gått ner i vikt men så är det det där med andra barn... Om jag går ner i vikt så kommer jag inte att kunna göra operationen fören jag är klar med barnbiten. Inte för att det inte går att bli gravid igen utan för att man kan behöva göra om hela operationen efteråt och det kostar ju inte gratis...

Många tankar som snurrar runt i skallen. Men varför är det så svårt att bara tänka på det som är här och nu? Varför måste jag hålla på och oroa mig för hur det KAN bli?

Idag var vi på utflykt med skolan hela dagen. I skogen. Jag hade inga bra kläder och fick svinont i mina fötter efter några timmar. Och jag känner mig tung och klumpig. Där går jag och har ont överallt. Jag hade kunnat slippa det om jag bara hade vägt 20-30 kilo mindre. Och i den här insikten ska jag samtidigt låtsas om att jag inte bryr mig, som vanligt, och kör bara på som vanligt.

På vägen hem var jag helt förstörd. Jag hade fruktansvärd huvudvärk och värken i fötterna strålade upp i hela benen. Och i själen känner jag mig helt förstörd.

Jag orkar verkligen inte leva så här längre! Jag vill ha ut mer av min kropp än sveda och värk som inte tar mig någonstans. Jag vill ha en frisk och stark kropp som jag kan göra vad jag vill med. Jag vill också trivas i min kropp. Jag vet att det inte kommer gratis. Och jag vet att jag inte kommer att må bra automatiskt bara för att jag gått ner i vikt. Då hade jag ju aldrig varit där jag är idag...

Om två veckor är terminen slut för min del och jag går på mammaledighet. Då vill jag lägga mer fokus på mig själv. Jag vill träna och äta rätt. Jag vill göra det och är så jävla rädd för att jag ska misslyckas som vanligt. Ibland önskar jag att någon bara kunde säga åt mig vad jag ska äta, när jag ska äta det och vad jag ska träna och när jag ska träna det. Så att jag bara slutar analysera och funderar och bara GÖR! För det är oftast mitt problem. Jag tänker för mycket. Känner efter för mycket istället för att bara göra det.

Det var ju det som var mitt motto tidigare. GÖR DET BARA!

Nä, nu orkar jag inte älta det här mer. Nu är det dags för tentaplugg.

Ja, jag har haft så mycket i mitt huvud så jag har inte riktigt hunnit smälta det men... Jag vann ju faktiskt! Jag vann ju tävlingen om en heldag med Robine, Lina och Sid. En hel dag om träning, mat och motivation.

Jag är superglad och... nervös. Mina hundra grymma dagar har inte blivit som jag hade tänkt. Men jag försöker att inte gräva ner mig i det. Det kommer förhoppningsvis fler omgångar av 100 grymma dagar då jag är mer i fas. Den här startade mitt i min svacka så den här tiden har bara gått åt till att försöka hålla mig på banan.

Inför den 12 känner jag bara ja ja ja nu iaf! Och nu vill jag bli frisk frisk frisk!

Nä, det vart ingen träning idag. Har åkt på en förkylning igen och det konstiga är att den är precis likadan som när jag vart förkyld sist så nu är jag livrädd att jag inte kommer att ha någon röst om några dagar.

Saken är den att jag mestadels är rosslig och snuvig på morgonen. Under dagarna mår jag hur bra som helst med undantag för att jag inte har något flås alls. Vart anfådd av att prata i telefon och gå igår. Det kändes inte bra alls...

Så, eftersom att jag mår som jag mår och verkligen inte har tid att vara sjuk mer den här terminen så är det bara att lägga i den låga växeln. Det får bli promenader i den mån det går (hälsporrarna har blivit värre igen...) och mer fokus på maten.

Nu ska jag titta på en dokumentär om Universum. Det känns svindlande att tänka på hur små och obetydliga vi är egentligen.

Jag har, vad jag minns, aldrig provat på hypnos eller något liknande någonsin i mitt liv så jag vet inte hur det ska kännas eller vara men senast hos psykologen gjorde vi en grej som verkligen hjälpte mig i min strävan mot målet att duscha i en offentlig dusch.

Hon bad mig sluta mina ögon och slappna av. Sedan pratade hon lugnt och metodiskt och målade upp en bild för mig där jag såg mig själv på gymmet, färdig med träningen, svettig och redo att duscha. Sedan ledde hon mig vidare genom hela proceduren där vi tillsammans gick igenom minsta lilla detalj. Allt från hur jag hade handduken till vad de andra i omklädningsrummet gjorde, till vad duschtvålen luktade.

Under den här övningen så hamnade jag i ett så avslappnat tillstånd som jag aldrig gjort tidigare. Flera gånger tänkte jag att det kändes som att jag inte KUNDE öppna ögonen. Det kändes som att det pirrade i huden och som att jag var fokuserat till 120% bortsett från några tankar på att det kändes så märkligt hela grejen. Det var så verkligt. Som att jag var där fastän jag inte var det.

Efteråt började jag gråta och min psykolog sa att hon var förvånad över att jag var så samlad under övningen, hon hade förväntat sig att jag skulle reagera på något sätt men jag hade suttit helt lugnt nästan med ett leende på läpparna. Jag själv vet ju att det är något jag gör. Jag kapslar in rädslorna och låtsas om att allt är bra. Det var dock nyttigt att känna att jag skulle kunna klara av det här utan att få några panikångesattacker. Jag tror på riktigt att jag kommer att klara av det. När jag väl gör det... 

Övningen går i stort sett ut på att man lurar hjärnan att man gör det som man nu tycker är så jobbigt så att man vänjer sig och inte finner det lika övermäktigt och skräckinjagande när man väl befinner sig i den situationen i verkligheten.

Det blir förmodligen några sessioner till av detta. Kanske t o m en inspelning som jag kan lyssna på. Vi får se...